SVEN SANDSTRÖM om KATINKA HUSBERG
Moln som väller fram över himlen i blåsten - är det kanske där min upplevelse av hennes målningar har sitt starkaste fäste, sin förankring? I så fall säkert inte i molngubbarna själva, utan i minnen från barndomen när man på rygg följde molnens gång och förvandlingar, och lät fantasin spela fritt. Sådana minnen kan förankra dem i föreställningsvärlden inte som motiv, men väl som någonting av samma art som musikaliska teman.Ända sedan Katinka Husberg på 80-talet utbildade sig vid École des Beaux-Arts i Paris har hon från första penseldraget byggt upp sina bilder som ingenting annat än strukturer i färg och form. Genom sin förste lärare där, Alechinsky, kan hon sägas ha fått en inteckning i COBRA-traditionen. Fast hon fortsatte och avslutade sina studier med lärare av helt annan inriktning. Ändå är det givande att jämföra hennes måleri - inte minst det senare - med verk av sådana målare som Asger Jorn och Alechinsky. En viss släktskap kan man känna i sådant som fri och aktiv färg, sinnlig färgyta och ett penselarbete som i sin skenbart krafsiga vildsinthet medvetet knyter an till barnets. I de tidiga bildernas skenbara slumpformer kan man också hos henne någon gång tycka sig få en skymt av en demonisk och mytologisk värld. Men knappast i hennes mogna verk. Och det som hon har tagit till sig från det skenbart barnsliga målningssättet är bara ambitionen att gestalta med en verkan av spontanitet.
Någon gång kan jag inför en duk av Katinka Husberg överraska mig själv med att tänka på den specifikt franska måleritraditionen, typ Bonnard. Men då lika mycket för kontrastens skull som för likheternas. I hennes målningar finner man inga vilsamt stilla avsnitt, alla färger där är aktiva; de kontrasterar ideligen på nytt inom ett spektrum utan brutna effekter. De har nästan alltid en påtaglig verkan av friskhet, inte sällan spänd till en viss fränhet.
Ofta upplever man dessa målningar så som man känner inför en prunkande blombukett. Men de hänger inte bara stilla och dekorativt där på väggen. De är komponerade för aktivitet. När de väl fångat ens blick engageras man lätt som i en slags berättelse av dessa livfulla sammanhang av omväxlande färgformer. Färgformerna tycks tumla om varandra i omväxlande rytmer uppifrån höger och ned till dukens underkant. Men där försvinner de inte ned under ramen. De grips av andra flöden, och blicken kan alltid undan för undan följa dem in i vidare i en kretsgång mellan ständigt varierade möten och konstellationer. Man märker i själva penselskriften hur mycket oljefärgens sinnliga påtaglighet betyder för henne, det ger en konkretion åt dukarna. Men även om man ett ögonblick kan hålla fast dem i medvetandet som vackra, färgrika ting, så rycks man snabbt med in i en annan värld av deras livfullhet.
Själv har hon på ett mycket originellt sätt sökt fånga och hålla fast kontrasten mellan bildens karaktär av föremål och dess måleriska egenliv - i unika små kuber att hängas upp. I dem är varje sida en egen målning samtidigt som den samspelar med intilliggande sidor efter hand som dessa eller man själv ändrar läge.
I dem tycker jag mig uppleva någonting som är djupt karaktäristiskt för denna målarinna, som är född och uppvuxen bland konstnärer. Måleriet är sin egen självklara verklighet, var och hur det än uppträder. Det erbjuder sig mitt i en vardagsverklighet när som helst med beredskap att ta över uppmärksamheten, som när man vänder ett blad i en bok."
- Sven Sandström, professor emeritus vid Lunds universitet.